2001 var jag och en kollega med i lotteriet för NY maraton. Jag fick en plats, inte hon. Jag sköt upp min och året efter anmälde hon sig via Springtime travel (minns inte om hon var med i lotteriet eller inte).

Jag hade precis gjort klart tjejklassikern och påbörjat stora klassikern och var i hyfsad form. Tränade alltså för både Lidingöloppet och en mara. Så fick jag ont i knät. Löparknä. Vilade, försökte stretcha. Det här var före jag hade insett vikten/nyttan av behandlingar tyvärr så Lidingöloppet genomförde jag genom att gå i nerförsbackar, sen tänkte jag vila mig i form till maran en månad senare.

Väl i NY så gick vi på en musikal kvällen före. På hemvägen högg det i knät… Skämtade om att jag nog fick gå sist tillsammans med Jan Malmsjö som vi fått veta skulle vara med (70 år gammal) och som då skulle gå.

Vi tog oss till start och det var en overklig känsla att stå där i starten. När alla började springa gungade bron. Jag insåg väldigt snabbt att det inte skulle gå att springa. Gick istället med onda knät rakt. Lite speciellt men det funkade hyfsat.

Alla svenskar som åkte med Springtime fick kepsar och det var lite kul att känna igen svenskar ändå (man blir ju patriot på resande fot). Sjukt häftig upplevelse faktiskt och de olika stadsdelarna var väldigt olika.

Precis när jag passerade halva loppet såg jag en i svensk keps. Nu var det ju dessutom tämligen glest eftersom det inte gick så fort… När jag närmade mig såg jag att det var Jan Malmsjö. Kändes fånigt att börja prata så jag hälsade och knallade på. Så frågade han varför jag haltade och sen hade vi mer eller mindre sällskap resten.

Tämligen overkligt att gå och snacka med Janne på femte avenyn med rätt få människor runt sig och biltrafiken fortfarande avstängd. Ett minne för livet på många sätt.

Det var rätt roligt att komma till de som jag åkte med och säga att jag gjorde som jag sa, tog sällskap med Janne 🙂